Walking on sunshine

Ja vart tusan tog våren vägen egentligen, för här sitter jag ju nu, sommaren 2011 vid mitt skrivbord och dricker vatten med lime i och njuter av att de kommande 2 dagarna är jag ledig. Det känns underbart efter att bara varit ledig en dag på två veckor måste jag erkänna. Men den där våren då? vart tog den vägen?
Jag läste igenom lite av mina blogginläggo ch herrejävlar vad emo jag har varit, att jag orkade med mig själv. Eller tja, nej det gjorde jag ju inte, det var där våren försvann, för att jag levde i nån slags bubbla utan att göra något.

Men nu är det ju inte vår, nu är det sommar och jag är inte emo längre, inte nånstans. Jag är faktiskt lyckligare just nu än jag varit på tja.. ett år ungefär tror jag och det känns fantastiskt. Jag kan leva, när jag inte jobbar så nån gång i augusti kan jag börja leva igen, hehe, men just nu vill jag ha pengar, jag vill åka utomlands jag vill ut på äventyr, det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag insett om mig själv, och jag gillar det faktiskt. Nästan åtminstone.

Två lediga dagar, jag ska njuta! Och i helgen så ska jag hem till Ed, där jag ska vara barnvakt och jag ska gosa med mamma och pappa en massa, det är något av det mysigaste jag vet, lilla Minnah - hon är gudomlig. Det kan inte finnas något sötare barn än Minnah - det är fullständigt omöjligt. Och hennes skratt, hon gillar sin moster tror jag för hon flinar och skrattar alltid åt mig. För mig är hon familj, med andra ord det viktigaste som finns. Och då  får man ju faktiskt ta och se till att träffas också :)

Tja, en liten kort uppdatering helt enkelt :D
Ha en awesome sommar folk!

Puss!

Spexet är över, det har varit den bästa perioden i mitt liv tror jag. Jag har nog aldrig förr haft så här roligt. Tack alla ni enastående fantastiska människor för det här året, och tack för att jag fått vara en del av det här som vi tillsammans skapat.

Kommer sakna alla människor något så enormt, och även om vi slutade med föreställningarna i söndags så har vi redan gått på bio tillsammans, typ 20 av oss. Filmen sög dock, men trevligt hade vi. Och imorgon, eller senare idag, Fredag, så har vi sluttjutsfest. Jag ser såå fram emot det! Vet att jag kommer gråta som en idiot men jag tycker det är okej på nåt vis. Den här festen får vara sentimental. Det är Basses sista år, han har blivit som en bror för mig, han är så underbar och fantastisk. Finns få människor som kan mäta sig med honom. Han kommer alltid vara min glitterpitt! (för er som inte vet vad en glitterpitt är så är det en person som sprider glädje och energi till andra).

It's nothing really, this thing. Bara en må-bra grej. Inget att oroa sig över, inget att tänka på helt enkelt. It's nothing.

Annars känns det rätt gött att få tillbaka drygt 7000 på skatten i år, rätt najs!

Mitt gråa liv flyter på, även om det är fägklickar lite här och där så är det som det är, varför stressa. Jag ska ta det lugnt och bara vara mig ett tag. Maybe someday.

Har haft en till helt fantastisk helg med spexet. På lördagen var många av mina gamla skådespelarvänner där och såg föreställningen. Det var kul att få visa att jag bannemig kan bättre än Kata Dahlström faktiskt. Har fått så mycket kommentarer på sång och framträdande att jag var helt rörd hela festen. Festen som höll på i typ till klockan 07.30 på söndagmorgonen! Jag vill inte att det ska ta slut! Jag kommer sakna människor! Jag kommer till och med sakna Bettan lite, hon är rätt skön faktiskt :) Och tja, jag kommer sakna allihop, i år mer än förra året. Det är mer iår liksom, man känner mer.

Sen är jag förvirrad som fasen, typiskt mig och mitt veliga hjärta.

"And like can lead to like like, and like like can lead to love"

Har inte skrivit på länge, har varit väldans upptagen.

Skolan tar tid men framförallt så har spexet tagit tid. Men efter en lång aulavecka så hade vi äntligen premiär! Och med premiären följde även en recension - http://www.losnummer.se/kultur/2011/03/grymt-imponerad/
Är läskigt lycklig över den recensionen, äntligen känns det som om man gjort nånting bra.

Men det är ju inte allt som hänt, lördagen var, speciell, onekeligen speciell. Intressant, dålig timing, bäst timing. Om jag ska  vara ärlig har jag ingen aning.

Men en sak vet jag - Jag är rätt lycklig för tillfället, livet fortsätter.

Ett nytt blad i mitt liv skrivs. Frågan är: Är jag redo?

Min pojkvän har gjort slut med mig, pojken jag älskade över allt annat, den enda personen jag nånsin riktigt älskat.

Min bil har gått sönder.

Mina två katter som har varit ensamma i 3 dagar har rivit sönder mina tapeter i min nytapetserade lägenhet.

Jag ligger efter i skolan och har ingen som helst lust att ta ikapp det, jag vill bara försvinna.

Just nu känns det som att jag kan lika gärna lägga mig ner och dö för det finns fan inget som går min väg. Vad fasen har jag gjort för att förtjäna det här..

Denna dagen, eller gårdagen kanske egentligen. I allafall, 9/2-11 var en väldigt bra dag tror jag!

Jag och Malin spenderade dagen på Gustavsvik, Relaxen - där vi drack varsin cider, den godaste päroncidern som finns, nämligen Somersby Päroncider. Vi badade bubbelpool, bastade, åkte vildforsen, åt dyr men god mat och lyxade oss ordentligt!

Dessutom så föddes min älskade systerdotter Minnah Bohm. Hennes mamma, min syster är så fantastisk, Jag är så stolt över henne, så som hon fått kämpa, 3 dygn av värkar men runt 17.15 så tyckte Minnah det var dags. Hon är ivrig, en månad tidig är hon, men ändå stor och fin. Längtar efter att få träffa henne. Sa ju att det skulle vara en tjej, jag är den enda osm hade rätt dessutom, mamma tänkte tjej först, men började vela. Illa illa. Men Minnah, Ulrika och Erik - vilken fin familj ni är. Jag älskar er!

Sen hade vi spex, vi sjöng, jag dansade, nästan, eller kanske inte riktigt, jag vet inte. Sen sjöng vi mer, jag och Basse, jag gillar hans stämma.. Dumma mig som lär mig fel stämma. Oh well, öva öva! 1 månad till premiär! Jisses.

Sen, en annan sak hände, som fick mig att hoppas, som fick mig att orka med mer, som fick mig förvirrad, som fick mig att inte förstå någonting, men som ändå gjorde mig glad. Hoppas Hoppas!

If you lose hope, somehow you lose the vitality that keeps life moving, you lose that courage to be, that quality that helps you go on in spite of it all. And so today I still have a dream. ~ Martin Luther King Jr.

Allt är åt helvete.. Hela mitt liv har fallit ihop till ett enda stort pussel och jag har ingen aning om hur jag ska sätta ihop bitarna igen. Jag har ingen ork till det heller. Vill bara ha det som det var. Vill bara att det ska vara vi igen. Vill inte må så här. Jag hatar allt med mitt liv just nu, allt. Det är för svårt.

Alla säger att livet går vidare, alla säger att jag kommer må bättre. Alla är jobbiga och kramas och ställer frågan "hur är det med dig?" som om jag var 5 år och skrapat upp benet efter  att ha ramlat med cykeln. Jag behöver inte medlidande, jag behöver inte att folk berättar för mig hur jag ska må och vad som kommer hända. Jag vill inte le och försöka visa upp nån slags falsk fasad om att jag klarar det här bra när jag inte klarar det alls.
Jag har inte sovit på 4 dygn, mina tankar vägrar lämna mig ifred, min hjärna vägrar låta mig vila. Jag vill bara sova tills allt är bra igen. Sova tills jag är lycklig.

Här sitter jag, i min lägenhet, har inte ätit en riktig måltid på två dagar. Min mage skriker åt mig men jag vill inte äta. Även om jag måste. Allt jag vill ha just nu är en enda grej. En. Det borde jag väl kunna få? En enda.

Väntan är det mest outhärdliga jag nånsin varit med om. En väntan som kommer avgöra hela mitt liv. Antingen kommer mitt liv kunna byggas upp igen, eller så kommer det falla sönder totalt. En väntan som jag vill ska ta slut så fort som möjligt, samtidigt som jag vill att den ska vara för alltid för att jag är livrädd för vad som kommer hända när väntan är slut.

Hela mitt väsen är i uppror, och det finns inget jag kan göra åt det. Det är inte mitt beslut som kommer avgöra mitt liv.

Jag vet att jag inte är nå'n skönhet eller så
Om du lämnar mig kan jag det väl förstå
För vad har jag att ge dig som ingen annan har
Jag är ingen särskild men's du är underbar

Aldrig ska jag sluta älska dig
Du är allt jag har och allt jag ber om
Hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
Att du är där för mig som jag är där för dig
Ge inte upp

Det var längesen jag skrev. Har väl itne haft nåt att berätta för er icke-existerande läsare där ute. Det har jag väl kanske egentligen inte nu heller, jag vet inte, vi får se vad det blir.

Det är nytt år, 2011, jag har inga direkta löften, men jag hoppas och ska kämpa för att 2011 ska bli bättre än 2010 på alla sätt.

Jul och nyår firade jag hemma i Ed i lugn och ro, det var mysigt. På min och Jonas 2-årsdag var vi i Göteborg och åt dyr desert, jag drack en fruktansvärt stark Appletini som bara bestod av alkohol, inte att rekommendera. Vi blev jättesena hem.

Imorgon börjar skolan på riktigt, Engelska A, eller tja. om 7 timmar börjar skolan ordentligt. Inte för att Hemtenta inte kan kallas ordentlig, för det var den. Den är inne på rättning nu, jag hoppas jag får godkänt iallafall. Vore surt annars.

Just det, det har jag glömt bort, jag har adopterat två fina små katter från Örebro Katthem, en Hampus och Duffy (tror jag att de ska heta efter extreeemt mycket grubblande)  och de är helt gudomliga. Hampus är lite större, men vågar så mycket mer, Duffy är blyg och springer ifrån mig direkt. Hampus lyckades jag charma förra söndagen ungefär, och Duffy mjuknade inte förrän igår natt. Vilken helvetesstart vi fick dock. Det första de gör är att krypa in i min soffa, japp i min soffa, båda två så att de inte kunde komma ut stackarna, de satt fast. Bryta upp soffan och sedan laga den igen, som tur var gick det. Nu har vi fyllt igen alla hål med tidningspapper - brandsäkert och bra ni vet.

Hmm.. jaa..Spexet flyter på, jag känner mig inte lika inne i det iår som förra året på nåt sätt, saknar så mycket människor som var med då som inte är med nu. Nu menar jag inte att årets medlemmar är sämre på något sätt. Bara annorlunda överlag. Jag har inte samma ork som förra året, till nånting, inte skola inte spex inte nåt. Jobb, jag har två tillfällen  framför mig då jag ska jobba, och det ser jag fram emot. Jobb, som skådespelerska på Örebro Slott - kan man ha det bättre? Jag tvivlar på det, där vill jag jobba. Teater teater, åh vad skönt det är med teater. Att få vara nån annan än sig själv för en stund, att glömma den jag är, att glömma sitt eget liv, att glömma vardagen, att glömma all skit. För en liten stund, bara en liten stund. Det är underbart. Det är värt allt. Det ger en energi att fortsätta orka med det liv man lever, de val man gör, för på scenen finns inte mina val, där fnns bara min rolls. Sen att min roll i år är en kvinna helt besatt av blod och att döda unga flickor som prompt ska vara oskulder det är en annan femma. Det är inte jag.

Just nu skulle jag helst av allt vilja åka utomlands med Jonas, min älskade Jonas, och bara få vara en stund, han och jag. Bara vara vi två, utan något som kommer i vägen.

Over and out!

Idag är det fars dag. Fast det räcker inte för min pappa att bara få en dag, han är värd att alla dagar är fars dag! För min pappa, min pappa är bäst. Jag vet att alla säger så om sina egna pappor, men de har fel, för min pappa är bäst av alla pappor och så är det bara.
Om det inte hade varit för min pappa hade jag aldrig blivit född, så det är jag ju oerhört tacksam över såklart, och om det inte varit för min pappa hade jag inte fått det fantastiska hår jag har nu, eller mitt helt störda sinne för humor, eller min aggressiva sida som gör att jag skriker på Tv'n när de spelar dåligt i både fotboll och handboll, med en pappa som alltid sitter bredvid mig och skriker på exakt samma sätt som jag gör. Utan pappa skulle jag aldrig ta mig igenom en besiktning på bilen eftersom han är så underbar och sköter om min bil så fort jag kommer hem. Min pappa som lite då och då somnar i soffan och snarkar så att man knappt hör Tv'n. Utan pappa skulle jag och mamma inte ha nåt att skratta åt när man hör pappa från datarummet, skällandes på datorn, fast jag vet att jag kan bli precis likadan. Jag och pappa, pappa och jag. Han får mig att känna mig älskad varje gång jag hör när han säger lilla hjärtat, eller goding, även om det inte sägs sådär jätteofta längre, för jag är ju vuxen, och jag har säkert i min ungdoms dagar sagt ifrån att det är löjligt, och att han inte får säga så, men det får du, nu när jag är äldre inser jag att det är jag som var löjlig. Du och jag pappa, som klockan halv 2 på natten kollade på Men in Tights första gången tillsammanso ch höll på att dö av skratt, vi skrattade så högljutt att en sovandes mamma kom upp, försökte ge filmen en chans, men bara skakade på huvudet och gick och la sig igen. Pappa och jag, som varje år beger oss ut för att jaga julgranar och vi som nästan alltid går och säger "Hittar vi inte en fin julgran kommer mamma säga till oss att den inte duger och då får vi ju göra om allt, så nu hittar vi en fin julgran" men så kan timmar gå utan att vi hittar en sån där riktig hallelujah-gran, så det hela slutar med "den här får duga, nu åker vi hem" och väntar spänt på mammas reaktion som oftast låter "mm.. vi får se", och det här kan vara något av det mysigaste jag vet, att gå ut och jaga julgran med pappa. Min pappa, som jag redan när jag var ung inte klarar av att ljuga för. Mamma, jag och Ullis hade öppnat en aladdin ask och när mamma hörde pappa sätta nycklarna i låset för att öppna efter att ha kommit hem från jobbet, slängde hon in asken under soffan och sa till oss att inte säga nåt till pappa. Vad är det första jag gör när han kommer in till tv-rummet? Jodå "Pappa, vet du vad, vi har choklad under soffan". Bra där Marina. Och min pappa, som kliar mig på ryggen typ jämt, eller att jag när jag var liten kom in till deras sovrum och petade på honom och sa "det är bara jag" för att sedan klättra äver en nyvaken pappa och lägga mig i "skarvan" som jag sa.

Jag skulle helt enkelt med denna text försöka få alla, även dig pappa, att du är bäst. Du är den bästa pappan som finns! Och du har helt rätt när du säger att du är sällast, för det är du verkligen. Jag kommer alltid vara din, pappas flicka och jag älskar dig något enormt mycket!

Guuud vad trött jag är på alla jävla skitungar som gnäller, är otrevliga, respektlösa små as är vad dem är.
För er som undrar vad i helvete jag pratar om (vilket inte lär vara många eftersom ajg tvivlar på att så många läser), men för er som undrar ändå, det är så att jag just nu gör min Verksamhetsförlagda utbildning, VFU och är på en skola här i Öret.. Jag är främst i 5an men lite överallt typ (totalt onödigt för jag vill INTE jobba i grundskolan) och jag hatar det. Ungarna vet inte vad ironi är, så de har ju ingen humor för tusan. Dessutom är de respektlösa, jag menar vad faan!! Man kan inte bete sig hur som helst? Vad har hänt sen jag gick i skolan undrar jag då, när jag gick i 5an fanns det inte på kartan att inte jobba på lektionerna, nu springer de runt som yra höns och får inte ett skit gjort. Inte. Ett. Skit.
Det driver mig till vansinne - Jag vill inte bli lärare om min utbildning går ut på att vara på ställen där jag inte vill vara. Hej, ett halvår åt helvete typ. Nu är jag på väldigt dåligt humör, så jag menar nog inte riktigt att halvåret är åt helvete så som jag skriver, kanske bara halvvägs åt helvete.
Och att gå upp så tidigt? Fy. Fan. Jag orkar inte gå upp senast 7.00 5 dagar i veckan, jag är inte skapt för det. Jag skulle skaffa mig ett nattjobb istället tror jag, det vore nåt. Starta ett café som har öppet från klockan 11.00-23.00 JAA!!!! Jag vill...På riktigt.. Det vore nåt.. Tänk att få baka kakor och muffins och bakelser och bröd och göra iordning sallader och baguetter och sånt.. Jag. Vill!!!
Men men, nu ska jag sluta gnälla, tror jag. om jag inte gör det så ber jag om ursäkt.

Jag känner mig så sablarns stressad också, men förstår inte varför.. jag gör väl inte så mycket? Jag har skolan, jag jobbar, jag har spex och jag umgås ibland med kompisar och mycket med Jonas. Det är väl inget att bli stressad över? Eller? Jag fattart inte.. Men jag vet att så fort jag känner mig minsta stressad så är det som en shut down för hela det system som är jag. Jag stänger av och blir helt likgiltig, blir väldigt lättirriterad och gnällig (typ som nu) och orkar inte ta tag i nånting, orkar inte göra nånting. Jag är för trött helt enkelt. Detta konstiga fenomen är FRUKTANSVÄRT irriterande. Nån som har en lösning? Helst nån som inte innebär typ "Försök ta lite tid till dig själv, och att slappna av," för det har jag verkligen inte tid med alls. Näst intill vad som helst är välkommet för jag pallar inte mer.

På onsdag är det spexträff för första gången för iår, jag är så nyfiken på vilka låtar jag och jag/basse ska få sjunga! Ska bli kul, även om jag inte riktigt har tid för spex så är det något av det enda som gör mig glad nuförtiden, så därför tänker jag ta vara på det och kämpa för att klara av det. Även om jag resten av tiden känner mig likgiltig och inte vill eller orkar göra något annat. Som om mitt liv är på hold just nu.

När kommer jag börja leva igen?

Onsdagen den 29/9 så kom det mitt i natten, klockan var värmre 01.00, en katt till mig. Hon stod så vackert utanför min dörr på 3e våningen och kraffsade som en galning.
Jag släppte in henne, och vart näst intill genast helt kär. Jag knackade på hos mina grannar och hörde mig för, men ingen saknade någon katt. Jag lät henne sova hos mig, jag och Jonas var jätteglada. Och hon var så vacker. En så sjukt fin katt. Helt svart, stora gröna ögon, jättestora tassar, några få vita hårstrån på bröstet. Jagsatte upp lappar, några samtal kom in, men ingens beskrivning passade, så hon bodde här. Hon var så snäll, rumsren var hon också. En väldigt kelen och gosvänlig katt som genast nästlade sig in i hjärtat, kattmänniska som jag är.
Men så en dag, ringer min mobil och en ung tjej säger "Hej, jag tror du kan ha min katt, helsvart med stora tassar".
Det fanns inget tvivel om saken, det här var hennes katt. Hon frågade vart jag bodde, jag svarade att jag bodde på nr 200, hon sa att hon bodde på nr 201, alltså trappuppgången bredvid min trappuppgång. Hon kom upp, och visst var det hennes katt. Och nu har kissen fått komma hem igen, men först gömde hon sig under min soffa, och när jag flyttade soffan hängde katten med - verkade inte vilja hem. Men nu är hon borta iallafall.
Jag tänkte döpa henne till Saga - för att hon kom till mig som en.

Och nu över till SPEX!!

I helgen som var gjorde jag audition.. det gick ganska dåligt, men det är ju smällar man får ta, jag är inte världsbäst heller så de gånger det går "bra" för mig är väldigt sällsynta. Men igår så ringde regissören, Hélena, och berättade att jag har fått en roll! Jag får vara med i spexet ett år till! :D WOHOO!!!!

Nu är det officiellt över. På riktigt. Spexet - Kvinndomsprovet, detta fantastiska spex, denna underbara musikal, denna ljuvliga föreställning.
Igår var det vår sista föreställning nånsin. Det har varit en helt galen helg, så här mycket känslor vet jag inte om jag nånsin haft

I fredags när jag kom in i aulan för att köra genrepet så kändes det som om man precis kommit hem efter en längre tid hemifrån, men att allt nu var som det skulle. Borta bra, men hemma bäst. Då var jag så otroligt komplett lycklig. Sen körde vi och allt kändes underbart, visst, kändes kanske lite knaggligt med det kändes ändå bra. Det satt liksom i ryggmärgen på nåt sätt. Visst, ibland fick jag för mig att jag var drottningen från slottet, men det kom jag över så fort jag såg Samuel i daldräkt och inte i Lars Von Engeströms kläder.

Sen igår, så var jag peppad hela morgonen, kunde knappt vänta på att föreställningen skulle börja, få ge liv åt Kata Dahlström en sista gång, samtidigt som jag aldrig ville att det skulle börja, jag skulle kunnat stanna i den situationen, att göra iordning, sjunga, flumma, klä om, sminkas och allt det där för alltid. Stanna tiden och bara njuta av det för evigt.

Uhu, är det för evigt? Som jag och Samuel sjöng. Dessvärre varar inte allt för evigt, spex är en sådan sak. Klart Kvinndomsprovet alltid kommer finnas i våra hjärtan, Kata kommer alltid finnas i mitt, men på nåt sätt så är det slut. Jag får inte stå på scenen och lyssna på när någon sjunger "hela världens skönhet samlad i dig" till mig igen, eller stå och se galet förälskad ut, eller gapa på stackars Erik som bar min gigantiska megafon, aldrig slå Jonna på kinden igen (DET kommer jag dock inte sakna..usch för våld), jag kommer aldrig mer få kasta ost på Samuel, eller bli uppslängd i den dansande björnen. Jag kommer aldrig få tråna över Göran Perssons tavla igen, eller få sjunga våra låtar igen. Nu är det verkligen omstartsdöd - på riktigt.

Jag har känt oerhörd lycka, oerhörd sorg, oerhörd frustration, oerhörd förvirring, oerhörd salongsberusning, oerhört kär, händer som taffsat konstant på min rumpa, oerhörd smärta, oerhörd tomhet men främst av allt oerhört mycket kärlek.

Kvinndomsprovet är härmed ett avslutat kapitel.

Ett nytt blad vänds. Är du redo?

Sitter här i min nystädade lägenhet och sjunger som en galning till Taylor Swifts Love Story. Den låten alltså.. Om livet är lite halvkasst och världen känns allmänt orättvis och man verkligen behöver något sockersött, så är det låten.

Har haft en häftig vecka, mitt nya liv blir nog inte så dumt ändå, det har varit riktigt kul på ett sätt, helt stressigt på ett annat med VFU-information och sånt - Tänk vad läskigt att ha praktik nånstans, men det ska nog gå bra.

Har även bestämt mig för att inte vara med i spexet i år. Jag vill, men har alldeles för lite självförtroende för att våga ställa mig och sjunga igen, jag kommer inte klara av det. Det tog hårt på mig förra året och jag orkar inte riktigt med det ett år till. Jag sjunger allt bra mycket hellre i min lägenhet till Taylor Swifts Love Song resten av mitt liv än ställer mig på scen och sjunger igen. Åtminstone tills jag kanske tränat lite, fått sångcoachning eller nåt, men jag skulle aldrig kunna skaffa en sångcoach, mitt självförtroende säger stopp totalt. Undrar vart det kommer ifrån? *host host* Meta*host host*. Det jobbiga är att jag vet att jag kan, det finns där nånstans, men jag vågar inte.

Ikväll ska jag och min älskling iväg på bio, och jag kan nog övertala honom till sushi innan :D

Omstartsdöd

Ligger vaken, kan inte sova.. igen.. Sömnlösa nätter, tidiga mornar. Antar att det är så det kommer se ut tills jag vant mig vid nya tider.
Jag tänker på massor, dumma saker att tänka på kanske, men saker det tänks på ändå.

Hade min första dag i mitt nya liv idag som dekanen sa imorse på introduktionen på programmet jag nu går.
Första dagen i mitt nya liv, om det var första dagen i mitt nya liv så måste jag säga att det är ett liv jag helst inte lever, kan jag börja ett nytt imorgon igen?

Kan inte riktigt förklara hur jag menar.. men så är det. Jag är lite trött på mitt liv just nu. Inte just med livet i sig, inte med personerna i mitt liv, utan bara på mig själv, det jag gör. Det är antagligen inte det bästa att känna när man börjar ett nytt program på universitetet och så, men det känner jag tamigtusan ändå det. Om man kunde få studieuppehåll med A-kassa vore det epic, så jag skulle kunna resa lite. Upptäcka världen nu när jag är ung och orkar. Kan man ha "gammal-kris" vid 22 års ålder? 22..närmre 30 än 10.... närmre 0 än 50.. närmre 40 än 0.. usch..vad gör man?

Jag vill inte mer, jag vill bara vara ett tag, utan förpliktelser om vad som måste eller bör göras, utan bara göra vad jag vill, hur jag vill och när jag vill. Få tillbaka lite livsgnista vore inte fel om man formulerar det så. Hitta motivation till att göra saker. Att bara njuta av tillvaron, på mina villkor.

Men men.. just nu vill jag helst finna motivationen till att sova..Eller få någon att slå mig i huvudet med en stekpanna så jag tuppade av. Men antar att Jonas inet skulle gå med på det, så jag får väl ligga här och försöka somna av mig själv.

Ligger i min säng.. kan inte sova. Tankar som flyger in i huvudet och sen ut lika fort igen bara för att ersättas av en annan tanke. Har tankar i överflöd. Bra tankar, dåliga tankar. Tankar jag egentligen inte har med att göra, tankar bara jag har med att göra, tankar att ha åsikter om samt tankar att inte ha åsikter om. Att hela tiden bli besviken, göra andra besvikna..

Är människan inte bättre än så här? Att vi går runt och gör folk besvikna hela tiden? Med vad vi gör, vad vi säger, vad vi berättar för andra, vad vi håller för oss själva. Att vi gör oss själva besvikna?
Om människan inte är bättre än så så vet jag inte vad syftet med vår existens är. Isåfall kan vi lika gärna få ytterligare ett världskrig. Vad krävs för att vi ska bli bättre? Messias? En till Jesus att förlåta våra synder genom att dö på ett kors? Vad krävs egentligen för att människan ska bli bättre? Ett gemensamt mål att älska, som Gud eller Disney eller sin kung/president? Eller ett gemensamt mål att hata som nazister hatar judar? Eller är det regler vi behöver för att bli bättre, som att inte mörda eller att det är fel att vara otrogen? När ska människan inse? När ska vi inse att det krävs mer än regler? Är vi inte bättre än så här?

De senaste veckorna har jag blivit mer besviken än på länge, kanske främst senaste veckan, kanske främst de senaste 3 dagarna. Och på nåt sätt har jag nått min gräns. Vill inte mer nu, orkar inte mer nu. Nu får det vara bra, hur besviken måste man bli för att man ska slippa bli besviken ett tag framöver?

Stämplar ut själen för kvällen och hoppas på att få en morgondag utan besvikelser.

Allt handlar  verkligen om par.. Jämt och ständigt.. Var på Annikas 50-årsfest idag.. och allt var par.. Lekarna var par.. bordsplaceringen var par..Och jag kände mig bara så ensam.. Jag har ju en pojkvän men han var inte med. Istället var man tvungen att berätta kanske 100 ggr om varför han inte var med på festen.. Det är tråkigt.. Som om man inte duger om man kommer själv liksom. Eller  som om förhållandet inte är bra.. Eller.. jag vet inte..
Jag och Jonas har varit tillsammans i 20 månader exakt och han har varit med i julas, men han ville ju inte var ahos sin familj så det räknas inte riktigt, men han har bara varit med en gång när min familj,släkt eller vänner haft fest, tillställning eller vad man nu vill kalla det. Saker som betyder mycket för mig, det betyder mycket att han är där. Min pojkvän. Men det kanske ändras, vem vet. Jag vet dock att jag är sjukt trött på att allt är parrelaterat.

Sen häromdagen så sa jag att inom en snar framtid flyttar jag och Jonas antagligen ihop. Berättade det för mamma.. Det skulle jag nog aldrig gjort. För hennes reaktion var "är det verkligen nån bra idé? Stanna i din lägenhet själv ett tag till du, tänk om det tar slut?"
Men jag menar, om man ska hålla på att tänka "OM det tar slut" så har man ju inget i ett förhållande att göra. Är man i ett förhållande så är man det med en person man älskar och vill vara med. Då tänker då jag bannemig leva för stunden och följa mitt hjärtas önskningar. Jag tar hellre chansen och vet att jag gjorde allt jag kunde, att jag var helhjärtat i förhållandet än att om flera år tänker "om". Om jag hade följt mitt hjärta då, hade allt varit annorlunda? Sånt orkar jag inte med. Förstår dock inte varför mamma är så "på" om att det inte är nån bra idé efter 1.5 års förhållande när min syster och hennes pojkvän praktiskt taget bodde med varandra från början. Jag förstår det helt enkelt inte. Kanske för att jag är yngst? Hålla fast vid den yngsta så länge det går? Eller nåt.. jag vet inte..

Stämplar ut sin själ för kvällen

Sen jag skrev sist så har jag slutat jobba på slottet. Känns lite trist, men samtidigt ska det bli helt underbart att få var ledig i några veckor. Äntligen ska jag få bada!!

I helgen som var så var jag i stockholm på MeuwCon, jobbade i Informationen. Alla andra jag kände jobbade inom sjukvård.  Jag ångrar att jag inte jobbade med dem, för alla i info kände redan varandra och gav ingen information alls till mig utan jag fick lyssna och lära mig allt eftersom. Men en del nya vänner har jag allt fått, en helt del underbara mysiga vänner. Och vissa som man bara ville mörda ibland.
Det var en spännande helg på alla möjliga sätt. På lördagen blev jag inpetad som sjukvårdare för att det var lite kaotiskt. Det var en väldigt lång natt, men en ganska okej sådan ändå.
Sen att jag inte riktigt gillar hur folk betett sig under konventet är en annan sak. Exempelvis hade vi en sjukvårdare som hade sjukt dålig attityd, en i infon som aldrig gjorde något, arrangörer som körde med en som om man inte var värd ett skit utan bara ordrade runt som galningar. Och lite andra saker som jag inte tänker ta upp.

Jag har lite svårt just nu, jag dras mellan två olika saker. sjukt jobbigt. Och jag kan inte riktigt berätta vad jag tycker för jag är rädd att bli ovän med nån, samtidigt som jag inte kan ignorera det jag tycker. Känslor som drar åt olika håll. Jag förstår det bara inte. Det driver mig till vansinne.

Annars flyter väl livet på, lärarprogrammet nästa typ. Det, kanske spex - jag vill ju så förbannat gärna vara med, eventuellt lite andra saker också om jag hinner med o ch orkar, vilket jag tvivlar på. Är inte ens säkert att spexet kommer gå att vara med i. Åtminstone inte som skådis, men nu när jag fått smak för det tror jag inte jag kan nöja mig med annat.

Jag har nu sett spex-DVDn och kan bara säga en sak.. Fantastiskt spex, men fan vad dålig jag är.. Det kändes verkligen som om jag drog ner hela spexet..

Och nu ska det snart börja på nytt.. Vill jag vara med? SJälvklart vill jag det. VIll jag vara skådis? Självklart vill jag det.. Vill jag ha sånger? Självklart vill jag det.. Bara ett problem, kan nån lära mig sjunga först?
Det var så pinsamt.. och ja.. det är min svaga grej, och jag har alltid trott att jag typ kunde kompensera med skådespel, men jag var inte så bra.. Och sången, öm punkt.. Och om jag nu ens skulle ha chans att lära mig, tja.. kanske inte bli jättebra, men åtminstone kanske inte sjunga så falskt som jag gör just nu så skulle det inte spela nån roll. Jag skulle nämligen aldrig utsätta mig för att låta någon höra mig sjunga på det sättet.. att ge ig tips och sånt.. jag har alldeles för dåligt självförtroende för det.. Jag vill inte ens genomföra nolleföreställningen på grund av det. Och det är ändå något jag gjort så länge.. det här var något jag var stolt över (inte sången) och nu känns det bara som om att hela föreställningen drogs ner på grund av mig.

Nytt år, blir det spex för mig? Jag ska vara helt ärlig.. jag tvivlar på det.. även om jag vill över allt annat.